Fjällräven Classic 2015

Fjällräven Classic består av vandring Nikkaluokta – Abisko, totalt 110 km, med ca 2 400 deltagare.

National Geographics har utsett sträckan till en av världens 15 bästa vandringsleder, men de föreslår att man går den åt andra hållet för att då ha solen i ansiktet istället för i ryggen som vi kommer ha.

Eftersom vi "ändå är där" ska vi även passa på göra ett toppförsök till Kebnekaises sydtopp. Vi ska gå med guide via östra leden, med glaciärvandring, klättring, m.m. Toppförsöket lägger till ytterligare ca 15 km och 1 400 höjdmeter utöver Fjällräven Classic och gör att vi får stanna ett dygn extra vid Kebnekaise Fjällstation.

Tåg Malmö – Kiruna tar ca 24 h, med byte i Stockholm och Boden. På Stockholm C träffar jag ett par med liknande packning, de ska med samma tåg men ska inte gå Fjällräven Classic utan samma sträcka åt andra hållet, vilket alltså betyder att de kommer möta ca 2 400 Fjällräven Classic-deltagare längs vägen. En ganska stor miss i planeringen.

Vårt "lag" består av mig, Fredric, Lars-Ola, Kenny the superhero™, Maria-Helena och Theo the Saluki.

Kenny möter upp lite småförvirrad i tron om att tågresan är 5 h istället för 17 h, han har glömt regnställ & liggunderlag hemma och hans väska väger som en mindre husbil. Fredric och Lars-Ola ansluter på Arlanda med ungefär 2 kg godis, och Maria-Helena kör bil hela vägen upp till Kiruna tillsammans med Theo.

Väl framme i Kiruna har vi stuga bokad på Camp Ripan för lite extra slappande innan avfärd. Vi checkar in till Fjällräven Classic och plockar på oss diverse frystorkad mat för de första dagarna, och trots att vi tidigare hela tiden har jagat gram på packningen, så öser vi nu ner extra mat och snacks innan det bär av...

Bussen som ska ta oss till starten i Nikkaluokta går redan kl 06:30 och vi är i stort sett sist att ställa oss i kön. Vi startar kl 09:00, i den sjunde av åtta startgrupper, så det finns alltså redan ca 1 800 deltagare ute på leden, en del av dem har dock redan hunnit in i mål...

Bussresan visar upp lite av naturen och vad som komma skall, med en blandning av sjöar och fjälltoppar. Det är länge sedan jag var så här långt norrut och man har glömt lite hur fint det är.

Framme vid starten får vi våra första stämplar i vandringspassen och väger nervöst våra ryggsäckar. De riktigt erfarna ligger på 10 kg eller mindre, men då får man ha (haft) stor plånbok och göra djärva val. Enligt min planering ska min ryggsäck väga 15,5 kg, men efter gårdagen är det uppe på mystiska 17 kg. Kenny "vinner" på 20 kg.

Det är tjockt med folk när starten går och det blir köer vid trånga passager. Efter 1½ h är vi framme vid den fantastiska sjön Ladtjojaure där vi unnar oss 150 g renburgare på Lap Dånalds, trots att vi egentligen inte hunnit gå särskilt långt.

Jag tar täten från Ladtjojaure men blir snabbt omsprungen av Kenny som nu försvinner för första gången. Vi hittar honom mediterandes på en gigantisk sten, ovetandes om att det lämpligt nog är uppmärkt som just meditationsplats.

Det var ett antal år sedan jag gick med 17 kg packning och jag är ganska trött när vi kommer fram till Kebnekaise fjällstation. Vi checkar in vid checkpointen och somnar ganska snabbt på gräsmattan utanför, innan vi ska på förmöte inför morgondagens äventyr.

Vårt toppförsök börjar kl 07:15 och trots att det är ruskigt kallt pratar guiden om tunna kläder eftersom det kommer bli varmt på vägen. Jag har t-shirt och skaljacka, och trots att jag ventilerar och knäpper upp skaljackan så mycket det bara går så håller jag ändå på att svettas ihjäl under den inledande språngmarschen.

Toppförsöket är beräknat till 10-11 h och för att hålla tiden tar vi 5 minuters paus ungefär var 30:e minut. När jag väl fått av mig jackan och druckit lite känns det riktigt bra igen. Stigningen börjar bli brantare och vi kommer snabbt upp till ett första parti med snö.

Skissen som visades upp igår över de olika etapperna gör sig påminnd efterhand som vi går och man tror hela tiden att man kommit längre än man faktiskt gjort. "Det här måste vara storbacken", ekar i huvudet tills det blir ganska uppenbart att den riktiga storbacken är betydligt större. De har förvarnat om att de flesta som bryter gör det just här, och tyvärr blir det så även för Lars-Ola. Även om man blir trött på vägen återhämtar jag mig ganska snabbt i pauserna och får massor med ny energi av den fantastiska utsikten. Det är otroligt fint och vädret är 100 gånger bättre än vi hade förväntat oss.

Moränen är inte det minsta inbjudande och känns direkt overklig, men efter den väntar Björlings glaciär och framför oss har vi ett stort bergmassiv. Vi går hopkopplade i replag över glaciären för att kunna hantera om någon faller ner i en spricka, men ser inga sprickor förrän vi är på väg tillbaka. Repet är dock väldigt effektivt på att se till att vi håller ihop, och sätter genast fart på den som saktar ner lite för att t.ex. ta ett kort...

Efterhand som vi närmar oss bergsmassivet blir det mer och mer spännande var vi ska ta vägen. Glaciären är ganska platt, men avslutas i en enorm brant som ser ut att gå rakt uppåt och sluta mitt i en klippvägg. Vi är på väg rakt mot det. Snöväggen är precis så brant som den sett ut på håll och stundtals glider man ner lika mycket som man tar sig upp. Väl uppe sätter vi fast oss i via ferrata-systemet och påbörjar en rikigt kul klättring.

Vädret slår om på vägen och det som tidigare var strålande sol är nu ganska kyligt. Hela toppen består av en glaciär och den är täckt i moln när vi kommer dit, men det känns ändå kul att ha upplevt lite både och vad gäller väder. Vi njuter lite av att vara uppe på toppen och det är idel glada miner när folk väntar på att bli fotograferade.

Större delen av sträckan är densamma på vägen ner, med skillnaden att vi vissa partier åker kana på snön med regnbyxorna. På Sveriges högsta berg kommer man upp i ganska imponerande hastigheter i snön, och det blir lika imponerande snömoln när man försöker sakta ner igen!

Två veckor innan vi skulle hit överansträngde jag mitt knä, och på vägen ner för Kebnekaise är det dags igen. Sista biten kan jag knappt gå och då är det lite mer än 9 mil kvar av vandringen. Vi är i alla fall tillbaka 9 h 50 min senare, vilket får anses godkänt (att jämföra med rekordet på 1:59:16).

Singi som är nästa checkpoint stänger kl 12 imorgon och för att undvika tidspress under morgondagen fortsätter Lars-Ola, Maria-Helena och jag ytterligare 7,5 km efter Kebnekaise.

Vi når fram till Singi kl 11, men köket har stängt ner så renklämmorna vi hoppats på uteblir. Fredric och Kenny kommer 20 minuter senare, efter att ha halvsprungit från Kebnekaise på morgonen. De har frågat mötande efter oss och fått till svar "ja, jag har aldrig sett någon gå så långsamt – han kommer aldrig kunna ta sig i mål". Charmigt. Nej, jag var inte jättesnabb med ett överansträngt knä i sluttningar i stenig bergsterräng, men ge mig ett par inlines och lite asfalt så racear vi!

Kenny är redan så less på den frystorkade maten att han bestämt sig för att leva på sina proteinbars och bröd resten av tiden och ger all sin mat till en tysk man som överlycklig och säger sig få planera om hela sin vandring när han nu plötsligt har mer mat.

Singi har ett utedass som jag starkt funderar på att spendera lite tid på, men eftersom det finns en större fjällstation vid Sälka som ligger ganska nära så tänker jag mig att det där finns sådana där lyxigt fina vita toaletter med vattenspolning och väljer därför att avvakta. Ett av mina sämsta beslut någonsin.

Väl framme i Sälka finns det mycket riktigt en finfin fjällstation, men den har ett precis likadant utedass. Skillnaden är att när man börjar närma sig detta så sticker det något i näsan. Tills jag öppnar dörren och doften slår mot mig på riktigt. Av någon anledning påminner det om Djungelvrål, som jag nog aldrig någonsin kommer kunna äta igen. Lukten är så stark att man håller på att svimma när dörren är stängd, och efter att ha lyft på locket minns jag absolut ingenting.

Vad Sälka däremot har är en butik. Som har chips. Och choklad. Och då tycker jag inte ens om choklad. Himmelriket med ett utedass från helvetet alltså.

Vi börjar nog alla bli lite trötta och det tar till att blåsa och regna medan våra hjältar Lars-Ola och Fredric kokar vatten till maten.

Vi möter paret från Stockholm C som tagit en detour för att slippa undan Fjällräven Classic-deltagarna lite, men som hittat tillbaka till leden igen med stor lättnad. De berättar bl.a. att andra deltagare gnällt på att det varit (mycket) blött längre fram, men att de själva haft det torrt och fint när de gått där.

Vi slår upp våra tält på en jättefin plats med en liten eldstad där någon lämnat kvar några inte helt uppeldade träbitar. Eftersom vi är en bra bit ovanför trädgränsen finns det inget annat att få tag i, men vi lyckas få till en liten brasa som höjer mysfaktorn, samtidigt som Lars-Ola stoltserar med ett 40-tal myggor på sin mössa. Mysfaktorn avbryts ganska snabbt av att det börjar regna, men vi är ganska trötta och lägger oss istället.

Barometern visar att trycket sjunkit snabbt de senaste timmarna så det lär bli sämre väder ett tag framöver. Fredric kunde inte bry sig mindre om det innan vi somnar, vilket han kommer omvärdera lite senare...

Vi vaknar mitt i natten av att tälten håller på att flyga iväg och det åskar och regnar som aldrig förr. Som en extra stämningshöjare ger Kenny ifrån sig ett imponerande dödsskrik från tältet bredvid. Detta är stormen som alla deltagarna kommer prata om de kommande dagarna, oavsett var längs rutten de spenderat natten.

Det fortsätter regna och blåsa under dagen, och trots att National Geographic rekommenderar att man går åt motsatt håll mot vad vi gör så är vi ganska tacksamma eftersom vi hela tiden har vinden (och därmed även regnet) i ryggen. De vi möter ser inte lika nöjda ut.

De andra har skrämt upp mig lite vad gäller stigningen vid Tjäktapasset och Fjällräven Classic tar själva upp det som en ganska stor grej, men det är mest tre korta backar (250 höjdmeter) och är inte i närheten så jobbigt som jag föreställt mig. Vi möter Mattias från Länsstyrelsen som går runt med pensel & målarburk i högsta hugg och målar knallröda markeringar längs Kungsleden, vilket tydligen inte gjorts på 10-15 år.

Framme vid Tjäkta bjuds det på te och morotskaka. På funktionärernas uppmaning tar jag två och funderar inte en sekund på att säga emot. Några i gänget börjar bli irriterade och hugger direkt på småsaker, men jag känner mig istället irriterande glad med min dubbla uppsättning morotskaka.

Längs vägen markerar Theo på något som rör sig lite längre bort, vilket jag kommer vara evigt tacksam för. Där mitt ute i ingenstans finns plötsligt 7-10 fjällrävsungar som hoppar, studsar och leker med varandra. Jag tar lite bilder och försöker ta in upplevelsen när en av ungarna tar några steg nedåt. Den är vänd rakt mot mig med framtassarna på en lägre sten, tittandes rakt in i kameran samtidigt som två andra ungar leker rakt ovanför. Jag trycker av, men det händer inget. Trycker av en gång till, händer inget. Tittar på kameran som lika besviket tittar tillbaka på mig med texten "full". Bilden uteblev, men den har etsat sig kvar i huvudet.

Jag har haft med två minneskort med mig upp, men glömt det ena i väskan som skickades direkt Abisko, så får istället bläddra runt bland tidigare bilder och ta bort några från starten. De andra har gått vidare för länge sedan vilket känns stressande men jag står kvar och fotar tills minneskortet är fullt igen. Hade velat stanna där hela dagen om jag hade kunnat (och haft fler minneskort), men jag är löjligt glad över att jag över huvud taget fått uppleva det.

Alisjuare visar sig vara nästa himmelrike, med butik, saft och kanelbullar. Och ett utedass som åtminstone luktar mindre än i Sälka. Trots morotskaka och fjällrävsungar tar energin helt slut framåt kvällen och jag är mest en småless zombie som bara vill sova när tälten väl ska upp.

Det bjuds på regnväder till frukost och mitt knä har 600 m nedstigning att se fram emot under dagen.

Det känns som att vi kommer ner till trädgränsen ganska fort vilket förändrar naturen väldigt mycket. Istället för kargt stenlandskap är det plötsligt (gles) björkskog.

Framme i Kieron står det berömda pannkakstältet och väntar på oss. Funktionären som steker pannkakor berättar på bredaste norrländskan att han är funktionär för åttonde året och tycker det är så härligt att komma hit och se annan natur, för själv kommer han "söderifrån". Allt är relativt tänker jag som åkt 24 h tåg för att ta mig hit. Han tycker bevisligen att jag ser hungrig ut och serverar mig fem pannkakor med grädde och sylt. Vardagslyx i vildmarken!

När vi lämnar Kieron känns det som att vi nästan är i mål, men egentligen är det 17 km kvar, dvs nästan lika långt som vi gick första dagen. Naturen blir mindre och mindre spännande, och det blir en ren transportsträcka att ta sig förbi. Tycker synd om dem som börjat från Abisko eftersom det känns så tråkigt denna biten, men det var kanske samma sak när vi började i Nikkaluokta, bara det att man inte minns det nu.

Vi möter en hel del folk som precis börjat sin vandring i Abisko, pigga och glada, tjoar och tjimmar, men framförallt så luktar de fruktansvärt gott. Kanske säger det mer om oss än om dem.

Det sitter skyltar vid 10,5 km och 5 km kvar till mål, men det leder mest till falskt hopp för det känns som minst två oändligheter mellan dem. Jag kör på ganska bra så länge det är platt mark, men från ingensans kommer det då givetvis en 10 m stigning, som nu känns oövervinnerlig.

Jag är helt slut när vi kommer i mål och lägger beslag på en strategiskt placerad hängmatta. Kenny har kommit i mål 3 timmar före oss andra, men har haltat de sista 10 km. Vi får tag på vad som kan vara världens lyxigaste boende; varsin madrass. På ett golv. I en sovsal. Och: det finns dusch.

På väg för att hämta ut mitt incheckade bagage gör det ont i stort sett överallt i kroppen och rent genrellt går alla som om de gjort på sig. En tjej vid bagageutlämningen skrattar åt mig när hon ser mig komma gående i slow motion och för varje steg jag tar så säger hon uppmuntrande å-hej-å-hå-å-hej-å-hå. Kul. Du har inte varit ute och vandrat tänker jag.

Det är fest i Trekkers Inn-tältet med massor av glada vandrare, öl och souvas (renkebab med löjligt mycket vitlökssås). På något sätt glömmer man bort hur trött man är medan man sitter där, tills det blir för uppenbart att man håller på att somna.

Vårt äventyr har nått sitt slut och tankarna är i full gång om vad som ska bli nästa...